Vi fick tillökning till vår redan stora familj.

En liten musunge.

Bilden på min header föreställer några hus på "min" gata i Köpenhamn.

Men nu bor jag på landet. Möss är en del av vardagen. Oftast är de redan döda när de hälsar på men den här musen hade tur: En blödig kirurg räddade livet på den.

Det vill säga min man. Jag hade ingen aning om att han är en sådan djurvän. Eller att han inte förstod bättre..... men som den allergiker han är, har han inte växt upp med djur. Alls.

Vi har katter, som han inte kan ta i. Och marsvin som han inte kan gå in i samma rum som. Det funkar faktiskt, han har överlevt hittills.

En läkares plikt är att trösta, bota, lindra och sånt där annat. Måste ha varit det som anföll honom; plikten att förhindra lidande. Att lidandet istället förmodligen förlängdes förstod han inte förrän jag förklarat det för honom. Men man lär sig något nytt varje dag!

Vem vet, den kanske överlever. När den räddats från vår ena katt kunde den knappt gå. Därför tog vi in den igen, till en låda med hö, vatten och mat. Nu rör den sig till synes obehindrat och fick återförenas med friheten därute i minusgraderna. Om den nu inte fryser ihjäl eller jagas bort av sina tidigare vänner i flocken för att den luktar människa, så kanske den får leva ett tag till.

Nästa gång katterna leker med en mus innan det är dags för dödsstöt, så hoppas jag att ingen får för sig att rädda den. Naturen måste få ha sin gång och det vi människor tror är bäst för naturen är för det mesta bara negativt...

Men jag bävar lite för att tala om för honom att musen är utsläppt. Hans beskyddarinstinkter gentemot det lilla livet har varit enorma. "Hur mår musen? Dörren är väl stängd dit upp? Katterna har väl inte kommit in? Har den druckit något? Ätit? Har du sett om den rört sig? Är du säker på att dörren är stängd?"

Fniss! Tvåmetersmannen föll för en liten mus. Det är inte storleken som räknas!