Lantliv, ja...

Mitt lantliv passar inte för framsidan på en flashig inredningstidning.
Inte heller kommer jag att bli den nya "underbaraklara".

För mig handlar inte lantliv om det perfekt inredda huset. Det handlar däremot om att leva avslappnat, nära naturen, med grus i hallen, höns i köket och allt annat än perfektionism. Inte att fokusera på konsumtion, stil och att tävla i grenen "snyggast hus av alla jag känner".

Här hos oss märks det att det bor både barn och djur. Det märks också att de två vuxna i familjen ofta prioriterar annat än att ha perfekt städat och perfekt inrett.

Perfektion är boooooriiiiiing.

Vi fick tillökning till vår redan stora familj.

En liten musunge.

Bilden på min header föreställer några hus på "min" gata i Köpenhamn.

Men nu bor jag på landet. Möss är en del av vardagen. Oftast är de redan döda när de hälsar på men den här musen hade tur: En blödig kirurg räddade livet på den.

Det vill säga min man. Jag hade ingen aning om att han är en sådan djurvän. Eller att han inte förstod bättre..... men som den allergiker han är, har han inte växt upp med djur. Alls.

Vi har katter, som han inte kan ta i. Och marsvin som han inte kan gå in i samma rum som. Det funkar faktiskt, han har överlevt hittills.

En läkares plikt är att trösta, bota, lindra och sånt där annat. Måste ha varit det som anföll honom; plikten att förhindra lidande. Att lidandet istället förmodligen förlängdes förstod han inte förrän jag förklarat det för honom. Men man lär sig något nytt varje dag!

Vem vet, den kanske överlever. När den räddats från vår ena katt kunde den knappt gå. Därför tog vi in den igen, till en låda med hö, vatten och mat. Nu rör den sig till synes obehindrat och fick återförenas med friheten därute i minusgraderna. Om den nu inte fryser ihjäl eller jagas bort av sina tidigare vänner i flocken för att den luktar människa, så kanske den får leva ett tag till.

Nästa gång katterna leker med en mus innan det är dags för dödsstöt, så hoppas jag att ingen får för sig att rädda den. Naturen måste få ha sin gång och det vi människor tror är bäst för naturen är för det mesta bara negativt...

Men jag bävar lite för att tala om för honom att musen är utsläppt. Hans beskyddarinstinkter gentemot det lilla livet har varit enorma. "Hur mår musen? Dörren är väl stängd dit upp? Katterna har väl inte kommit in? Har den druckit något? Ätit? Har du sett om den rört sig? Är du säker på att dörren är stängd?"

Fniss! Tvåmetersmannen föll för en liten mus. Det är inte storleken som räknas!

Social kompetens: Bland annat att kunna hålla igen om alla åsikter som skulle skapa konflikter om de luftades. Att tänka före man talar/skriver. Att hålla grodorna innanför.

Det där är jag inte särskilt bra på. Många saker upprör mig till den grad att jag inte kan låta bli att lufta vad jag tycker  - på en gång. Innan jag tänkt igenom det hela ordentligt. Vilka konsekvenser det kommer att bli, vilka reaktioner jag kommer att få.

Inte för att jag inte står för mina åsikter, men det kan däremot hända att jag känner att jag inte har lust, inte orkar, ta en fight omkring dem. Att jag ångrar mig enbart för att efterspelen blir för långa, vilket det oftast inte är värt. Det är ju inte som att en diskussion brukar ändra andra människors åsikter - de flesta debatter slutar inte med att någon säger "Men du har ju rätt, nu inser jag det! Jag ändrar min åsikt nu!" Nej, för det mesta blir det bara ett ändlöst tjafsande mellan motparter som inte leder någonstans, och det är tröttande.

Jag tycker en massa och jag står för alla åsikter jag har. Men jag måste inte alltid försöka omvända alla andra. Dessutom; "diskutera inte med idioter, du riskerar att hamna på deras nivå"...